The Story Behind The Disease

Jag vill lämna min kropp.. låta själen flyga tryggt iväg och lämna min kropp..känner mej så instägnd i den.. Alla jobbiga tankar om att aldrig duga och aldrig räcka till. Jag vill tro att jag är värd att älskas men jag känner de inte..
Jag tycker att jag är smutsig.. äcklig.. värdelös.. Ingen kommer nånsin stanna hos mej.. för jag förtjänar de inte.. Snälla låt mig flyga iväg från dessa tankar.. dom äter mig inifrån..
Jag känner mej fångad.. vill bara få fly.. men hur ska jag kunna fly från mej själv..
Enklast för mig att fly är sex.. men får sån ångest efter för jag känner mej ennu mer värdelös.. kanske är det för att killarna jag ligger med inte bryr sig ett skit om mej.. De är ju vad jag vill egentligen.. att vara omtyckt men allt blir bara fel..
Killar kan vara rätt elaka i sängen också.. inte respektera mina gränser, vilket krossar mej ännu mer.. Jag får inte ens bestämma över min kropp men ändå så måste jag bo i den.. Vill inte bo i den här kroppen.. vill ha en ny.. en kropp som ingen har smutsat ner.. en kropp som är min..
Hur sjukt de en låter så känner ja inte att min kropp tillhör mej.. de är tungt.. de är svårt att handskas med..
När nån behandlar min kropp fint.. har sex med mej mjukt.. blir jag nervös, jag känner lixom inte igen mej.. och de killar som är snälla i sängen börjar jag tycka om väldigt lätt.. det är jobbigt det också.. usch för att sex ska vara så kompliserat..

Jag borde sova nu.. men min säng är tom och ja känner mej så ensam.. vill ha nån nära..

Fyra tjocka fula röda nya ärr på min handled.. Ont gör dom inte.. men dom syns.. dom finns där för att hela världen ska kunna se mina senaste misstag.. Så alla ska kunna se min inre smärta.. Jag vill inte att nån ska se det, jag vill inte att dom ska kunna se på utsidan vad jag känner på insidan.. Det är orättvist.. andra som är sjuka blir inte glodda på när de tex brytit ett ben.. Då är de förståligt.. Folk tittar inte på dom och dömer, för att de tex varit oförsiktiga.. Men mig kommer dom döma, för min sjukdom sitter på insidan, det som är synligt är bara ärren.. När folk ser att en tjej har skärt sig så tänker dom inte hon är sjuk.. dom tänker hon vill ha uppmärksamhet. Mitt tillstånd blir inte sätt som något allvarligt. Man viftar bort det. Tycker att självskadande är löjligt.. man gör narr av det..

Imorn ska jag ut.. så nu oroar jag mig för hur jag ska dölja dom färska ärren.. ett leende på mina läppar kommer dölja den inre osynliga smärtan.

Jag tror att de är medicinen som ger mig en konstant huvudvärk, speciellt på morgonen..
Mornar i övrigt är jobbiga... för antingen så ligger man och drömmer något jätte skönt och vaknar till den krassa verkligheten eller så vaknar man med ångest från ännu en mardröm.
Har sömntabletter eftersom min sömn ofta blir störd och jag aldrig känner mej utvilad. Men med dom blir jag så seg dagen efter. Ja antar att de bara gäller å välja.
Så trött på allt sånt här.. vill bara vara frisk och lycklig i mej själv.. utan att behöva alla utomstående ting för ångestlindring.

Mitt största destruktiva beteende är sex. För mig är de ångestlindrande men har också gjort att jag har hamnat i situationer jag inte kan ta mig ur. Vilket i sin tur har skapat ännu mer inre lidande.  När jag har sex får jag en sorts bekräftelse jag söker. Jag känner att jag har makt och att jag betyder. Men efter så är känslan av att inte duga dubbelt så stor. Verkligheten är ju så att jag värderar mig själv genom sex. De gör ont.

Nu har jag dock inte haft sex på ett tag, vilket resulterade till att ja har skurit mig för att slippa ångesten.

Hade inget bättre för mig.. så nedan gör jag en lista på allt som ger mig ångest.. listan blir längre allteftersom ja kommer på något nytt


Inte kunna sova
Att sova
Mardrömmar
Helger
Veckodagar
Att jag har två par jeans och både är trasiga
Att när jag vaknar imorgon så är de samma sak all over again
Att vakna
Oförstående människor
Kalla människor
Sex
Kärlek
Och bristen på kärlek och sex
Mitt rum
Såren och ärren på mina armar
Att aldrig känna sig hel
Att inte kunna sätta mig in i de ena känslomässiga tillståndet när jag är i det andra
Att jag ofta är i min egna värld
Att mina sobril inte verkar tillräkligt
Att gå ut
Att behöva vara social
Att inte duga
Att aldrig vara tillräkligt och samtidigt alltid för mycket
Övertygelsen om att lycka är något jag aldrig kommer få uppleva
Rädslan för övergrepp
Rädsla överhuvudtaget
Känna hat, otroligt stort hat
Rädslan att inte få hjälp
Att jag tycker att jag är smartare en min kurator och ser igenom hennes "trix"
Mina blackouts
Mitt förflutna
Min framtid

Jag önskar mig en lugn natt, jag vill få sova utan mardrömmar.. vill känna mig trygg i min säng.. vill ha lugn..
Jag vill inte ligga och sakna människor som har gjort mig illa.. varför lägger jag gång på gång ner energi på folk som inte älskar mej för den jag är. På folk som ger upp... De är ingen som orkar stanna och kämpa med mig..
De är tuft att känna att man konstant kämpar mot livet.. mot alla som inte förstår den inre smärtan.. Jag vill så gärna ha någon som ser mig, på riktigt och som trots att jag har mina jobbiga stunder inte lämnar mej.. nån som finns här.. ställer upp och bryr sig..
Jag kanske kräver för mkt, ja vet inte.. vet  inte vad jag ska göra imorn.. hela dagen är tom, inget planerat så risken finns att jag bli hemma hela dagen.. de ger mig också ångest.. men ja mår också dåligt av att behöva gå ut..
Får känslan att folk är kalla och oäkta.. svårt att se att andra människor också kan bli sårade..
Usch nu har jag tuuusen tankar i mitt huvud.. ska lägga mig i sängen snart och låta sömnisarna verka.


Gonatt på er..

Jag är en tjej på 20 år som har fått diagnosen Borderline personlighetsstörning. Bor i sthlm har ett helt vanligt jobb men just nu är jag sjukskriven på heltid efter att jag sökte hjälp för en deppression. Det var också då jag fick denna diagnos. De som känns skönt är att jag nu vet varför jag alltid reagerat som ja gör.. och varför jag känner så mkt mer smärta en andra. Varför folk gång på gång missföstår mig. Varför jag alltid känner mig ensam även när jag är med en massa folk.. Men samtidigt är diagnosen jobbig att hantera och ta in. De är min personlighet jag måste ändra för att må bättre. Det går inte att fixa enkelt med ett par piller. Det tar år i terapi. Känns tungt och jag vill bli bättre fort. Startar iaf den här bloggen för att få utlopp för många av mina känslor, även för att andra ska kunna ta del i hur det är. Men först och främst är den för mig!

Jag väljer också att vara anonym i bloggen eftersom alla i min närhet inte vet om mitt tillstånd.. känner att ja vill ha mina innersta tankar och rädslor lite privata =)