The Story Behind The Disease

Vi träffades i ca 8 mån, jag släpper inte in nån så lätt men han bröt ner alla mina väggar. Hur vet jag inte. Han kom snabbt in under mitt skal.. Detta gjorde mej självklart livrädd vilket gjorde att jag ofta agerade ut mot honom. För att göra historien kort. Jag blev kär det blev inte han. Så efter mkt av mina tårar och försök att hålla fast endå så lämnade jag honom. För jag kunde inte vara bara hans vän. De gjorde för ont. Han har hört av sig ett par gånger de senaste veckorna, jag har mest ignorerar honom. Igår natt ringde han, jag svarade, han ville träffas.. jag skyllde på mina sömnpiller å vi la på. Just då kände jag att om jag inte frågar kommer jag aldrig få veta. Så jag ringde upp å sa rakt ut : varför vill du träffa mig? Han svarade vi vill träffas för olika anledningar, ja sa Ja men de vet jag redan men varför ringer du och vill träffa mig? Han svarade för att jag saknar min anledning. Men den här gången va jag stark ja sa de går inte och det vet du.. sen skickade jag ett sms där jag skrev

Jag kan inte ha någon i mitt liv som inte vill ge mig 100&
Jag vill ha och behöver stabilitet
Jag vill ha en pojkvän som vill ge mig hela sig
Du är inte han
Om du nånsin slår dej i huvet och inser vilken fin tjej du har förlorat
Så kan du höra av dig, tills dess eller aldrig har vi inget att prata om
Jag önskar dig all lycka

Jag har sagt allt de här till honom förut men igår va första gången jag har menat det. Känns som en befrielse. Jag gav allt och fick så lite tillbaka. Han får inte ha den makten över mig längre. Jag är fri.